Kvinnor ur en mans perspektiv

Jag har en vän. Hon heter Helene. Hon har fyra barn och är ensamstående. Två är numera i vuxen ålder och två runt tio eller så. Helene har varit en av mina hjältar under lång tid. Att vara ensamstående mamma till fyra barn är svårt att föreställa sig som man. Att lyckas uppfostra fyra barn på egen hand är ett konststycke som är svårt att föreställa sig som man. Hennes barn är nämligen jättefina. Jag har träffat de allihop. Vissa föräldrar lyckas inte ens med ett barn. Och då är de två som tar hand om barnet.

Jag känner en annan kvinna. Hon heter Heather. Hon har tre barn. Hennes liv har varit minst sagt ett helvete. Men hennes barn är fina och hon har kämpat som ett djur för att få allt att gå ihop. Hon är en annan av mina hjältar.

Jag lyssnade på ett radioprogram för ett tag sedan. Det var fyra mammor som samtalade. En sade:

”Mamman är alltid den som får ta skiten. Hon stannar alltid kvar. Barnen vet att en mamma aldrig överger. Pappor är borta så mycket att barnen är tacksamma för det lilla de får av pappan. Pappan får man inte störa eller skrämma. Då kanske han överger barnen för alltid. Så mammans lön för sin lojalitet, omtanke och kärlek är att hon får vara soptunnan.”

Vi lever i ett så kallat jämställt land. Ett jämställt land där kvinnor fortfarande blir diskriminerade dagligen. Lika lön och sånt är det väl inte ens värt att nämna. Inte heller att typiska ”kvinnoyrken” är lägre betalda än typiska ”mansyrken”.

När man går och handlar, kvinna och man, spelar det ingen roll om det är kvinnan som inldeder förhandlingar med försäljaren. Försäljaren vänder sig förr eller senare till mannen för att avsluta affären. Jag har själv upplevt det ett otal gånger och skakat på huvudet: Titta inte på mig, det är henne du ska prata med.

Kvinnor föder barn. De har menstruation. När de föder får de bristningar lite här och var. De genomgår klimakteriet. Män rakar sig. Stackars män.

I USA är en ensamstående mamma över trettio lika attraktiv på relationsmarknaden som den där mögliga saken längst bak i kylskåpet man vet man borde slänga, men tycker är för äcklig att både se på och än mindre att vidröra, så man väntar ett tag till.

På västafrikas sydkust finns det ett folk som styrs av kvinnor. Deras språk har inget ord för krig. Det säger allt som behöver sägas om kvinnor. Och män.

Män är egentligen inte värda kvinnors kärlek. Män våldtar, mördar och skövlar. Kvinnor älskar, uppfostrar och vårdar.

Kvinnor är värda all respekt. Jag älskar kvinnor. För att de finns och för att de orkar med oss män. Tack.